När det inte går som man tänkt sig...
Shanti och hennes 8 ungar
Faran är över, 8 friska och superbusiga ungar bor hos oss, men tyvärr är vår tilltänkta avelshona Shanti nu kastrerad. Det här är vår historia om vår sommar 2015 på SE*Alazan Leocats.
Under hittills 10 veckor har vi stått värd för de 8 kattungar som vår hona JungleKatz Shanti fick. Shanti samägs med Thar katteri och kattungarna registreras med prefixet Thar. Planen för Shanti var att hon efter denna kull skulle bli vår avelshona här på SE*Alazan Leocats. Men planer kan ibland gå i kras, och det gjorde det den här gången. I sviterna efter förlossningen fick Shanti livmoderinflammation som tyvärr inte svarade på antibiotikabehandling. Shanti kastrerades därför på UDS Ultuna. Återhämtningen efter förlossning och kastration var besvärlig för Shanti. Återkommande febertoppar med uppåt 41 graders feber gjorde att vi åkte otaliga akutresor in till Ultuna, som tack och lov bara är 20 minuters bilresa. Ungarna stödmatades från första dagen eftersom Shanti var dålig och ungarna var många. Första dygnen varannan timme. Shantis kropp svarade inte på de vanligaste antibiotikan och veterinärerna på Ultuna föreslog efter flera försök att ett kraftigare antibiotika sattes in. I och med det fick hon inte dia sina ungar eftersom medicinen kunde innebära skadliga biverkningar för dem. Jag fick bli "stand-in-mamma" på heltid och nappmata alla 8 ungarna. Från dag 12 nappmatades de på heltid, var tredje-fjärde timme. Shanti fick vara med bebisarna, men iklädd specialsydda kläder för att de inte skulle komma åt att dia henne. Kläderna tillverkade jag av en avlagd babybody, en avklippt strumpa som krage och ett par avklippta barnstrumpbyxor. Shanti gillade det inte men accepterade påklädningen snällt. Det var plågsamt att se hur bebisarna letade och letade utan att hitta spenarna. En vecka senare, och efter avslutad antibiotikakur var Shanti äntligen frisk. Men eftersom mjölken sinat fortsatte jag nappmatningen. Vi var mycket lättade över att Shanti tillfrisknat och var fri från medicinering. Men med ungar på tre veckor fanns en ständigt gnagande oro för komplikationer. Vid tre veckor introducerades långsamt den mildaste kattungematen iblandat i mjölken.
Ungarna blev fyra veckor. En morgon fann jag en av de små nästan medvetslös i lådan. Han var knappt kontaktbar. I ilfart bar det av till Uppsalas bästa smådjursveterinärer, Uppsala Veterinärpraktik. Vet. Viktorssons diagnos var trolig lunginflammation. Det var mycket ovisst om ungen - Wolfie skulle överleva. Veterinären berättade om hur riskfyllt nappmatning är och att hela kullar av hundvalpar och kattungar kan stryka med i lunginflammation på bara några timmar eftersom det är så lätt hänt att maten hamnar i lungorna. Jag fick lära mig tekniken för sondmatning, ett alternativ till nappmatning som enligt veterinär är mindre riskfyllt bara man vet hur sonden ska läggas. Ett facit med en enda lunginflammation av 8 ungar och efter 4 veckors nappmatning var helt klart godkänt. Jag var fortfarande mycket orolig för lilla Wolfie. Vi satte in antibiotika och redan samma kväll var han piggare. Lättnaden var total! Då beslutade jag att NU fick nappmatningen vara över. Nu ska de hårdtränas att äta på fat! En matning med fat och sked kunde ta nästan 1 h och 20 minuter. På´t igen två timmar senare.... PUH! Efter några dagars träning så lapade de själva från fatet. Så skönt!
Ungarna kunde såsmånginom börja dia lite igen, men Shantis spenar var ovana, ömma och blev snabbt såriga så hon orkade inte så långa stunder. Ungar som inte får sitt sugbehov tillfredsställt av att suga på mamma kommer sannolikt hitta något substitut att suga på. Jaha... nytt problem... vad gör jag? De suger på varandras genitalier! En lagom stor hudflik, där det dessutom kan börja rinna något varmt och vått... *INTE BRA!! *
Sugare och icke-sugare delades in i olika hagar efter smartaste komposition. En hane var mest utsatt för sugning, han fick bo med en garanterat sugfri syster. En flicka var extremt sugbenägen. Hon fick bo ensam. Shanti hoppade efter bästa förmåga emellan hagarna. Ungarna fick leka tillsammans men så snart de blev trötta eller mys-sugna flyttade jag dem till sina egna hagar.
Plötsligt en dag märkte jag att Shanti hade fått tillbaka mjölk i juvret! Hade nu tillslut motgångarna vänt? Ungarnas sugningar på varandra avtog och de låg mer och mer nöjt hos mamma, ofta bara några åt gången medan resten sov. Jag tror att Shanti hade en väl uttänkt strategi för att slippa dia alla 8 på samma gång.
Därefter har allt bara gått lättare och bättre och vi har kunnat börja njuta av dessa 8 underbara ungar. De har invigt vår nya kattgård och de älskar att busa utomhus!
Två av dessa älsklingar stannar kvar hos oss och kommer att föra Shantis linje vidare i vårt avelsprogram. Det känns så bra att vi får behålla dessa två, lilla Thar Esme (Minimo) och Thar Wolverine (Wolfie). Wolfie har en alldeles egen plats i mitt hjärta eftersom han var nära att dö i mina händer, men klarade sig i sista stund.
Alla ungarna är så fina och har utvecklats till underbara individer, så sociala och tillgivna. De spinner bara man tittar på dem! Övriga sex ungar har tingats till jättebra hem i familjer. Shanti kommer också att få flytta till ett "för-alltid-hem" hos en kärleksfull familj som kastrerad sällskapskatt.
Tiden med Shanti och hennes 8 ungar har stundom varit för tuff och på gränsen till vad jag trodde jag kunde klara av, fylld med ångest och oro, rädsa för att någon unge eller att Shanti skulle stryka med. Jag har många gånger under den här korta tiden ifrågasatt mitt beslut att bli kattuppfödare. Flera gånger har jag beslutat mig för att det inte är värt sånt här elände. Men det har varit en tid fylld med upplevelser, insikter och ny kunskap. Men bäst av allt, en tid fylld av glädje och kärlek till dessa 8 underbara ungar och finaste Shanti! Så nu har jag bestämt mig för att fortsätta att försöka vara kattuppfödare ett litet tag till...
